”Nu är vi inte längre på gång. Nu är vi igång!” Det är ord som jag hör flera gånger under SJs premiärdag, måndagen 6 februari. Glädjen över att vara igång är så stark att den nästan går att ta på.
Vid åttatiden på premiärdagen lämnar jag med stor förväntan Västerås för vidare färd mot Hagalund där premiärtåget står uppställt. Jag ska få hänga med tågsätt 3 som avgår från Stockholm till Sundsvall via Gävle där jag själv tänker hoppa av.
Jag liftar med Kent ”Knorre” Eriksson som ska vara Bombardiers serviceingenjör på detta tåg, det som efter invigningstal av SJs vd ska avgå mot Sundsvall 12.23. Björn Erdsjö, Bombardiers serviceingenjör på det absolut första SJ 3000-tåget med betalande resenärer, fick starta dagen betydligt tidigare än vi. När han fick kliva upp vill jag inte ens tänka på. Hans tåg avgick från Stockholm redan 6.23, men kommer att kallas premiärtåg först vid återresan från Sundsvall klockan 12.00.
Premiärvädret är strålande. Hagalund badar i sol när vi kommer fram. Det råder febril verksamhet i Hagalund där SJ 3000 underhålls, repareras och klargörs för trafik. Dessutom färdigställs här nya SJ 3000-tåg för att bli klara för leverans. I färdigställandet ingår bland annat 25 000 tillryggalagda km under trafikliknande förhållanden, men utan passagerare.
Strax före elva hoppar vi på tåget för att åka in till Stockholms Central. Stämningen är minst sagt uppsluppen redan innan tåget börjat rulla. Premiärförare är lokförare Roger Eriksson som varit på SJ sedan 2006. Till sin hjälp har han Torbjörn Johansson, lokförare på SJ sedan 1988 och numera anställd på Tekniskt Driftstöd i Göteborg. Denna vecka är han inlånad för att se till att uppstarten av SJ 3000 går igång på bästa sätt. Man kan inte säga att han verkar missnöjd.
Vid Norra Bantorget stannar vi för furnering, det vill säga pålastning av mat och dryck till bistron. Ett glatt gäng från cateringföretaget LSG Sky Chefs hoppar ombord och lastar medelst langning på både mat och dryck, kallt och varmt, i en helt enastående hastighet. Själv trycker jag mig upp mot fönstret i bistron för att inte vara i vägen, otroligt imponerad av hur fort det kan gå att fylla en tom bistro med godsaker. Och då är det ändå bara andra gången de gör detta på SJ 3000, första gången var förstås på 6.23-tåget. Evelina Söderlund med den gyllene flätan ilar som en vessla fram och tillbaka och blir suddig på varenda bild jag tar.
Runt 11.40 rullar vi in på Centralen. Det är redan fullt med både passagerare och media på perrongen. Jag erbjuder en stressad Katrin Sonesson, SJ-ansvarig för förberedelseprocessen, att moppa vestibulen i förstaklassvagnen innan jag kliver av. Det behövs och dessutom är det ju en ära att få moppa ett premiärtåg!
Klockan 12 går SJs vd Jan Forsberg upp på podiet och håller ett invigningstal. Själv är jag alldeles för upphetsad för att kunna lyssna ordentligt. Jag uppfattar brottstycken som miljöanpassad, återvinningsbar, vinterrustad och modern, men inte mer. Inte förrän han säger att tåget ska avgå i tid, exakt 12.20, vaknar jag till. Men hallå, det var väl ändå 12.23 vi skulle starta?
Visst var det 12.23 vi skulle starta. Vi avgår prick, en härlig känsla. I vestibulen springer jag på Roger Nilsson, SJs projektledare för SJ 3000-projektet. Han är en före detta Bombardieranställd som sommaren 2011 efterträdde Dan-Erik Hansson som också han har jobbat på Bombardier. Roger är trött men glad.
– Det känns som julafton när jag var barn. Jag kunde knappt sova i natt, konstaterar han.
Inne i förstaklasskupén hittar jag Thomas Karlsson, ännu en SJ-medarbetare som arbetat på Bombardier. Hans ansvarsområde i projektet har varit *RAMS. På SJ har han varit sedan 2008 och idag har han helt sonika tänkt sig att ”distansarbeta” på premiärtåget fram och tillbaka till Sundsvall. Bara för att få vara med.
– Det känns perfekt, riktigt skönt. Nu är vi inte på gång längre. Nu är vi igång!
Han passar på att ge en alldeles särskild eloge till dokumentationsgänget på Bombardier.
– Vi är väldigt nöjda med fordonsdokumentationen.
I första klass serveras en fantastisk fiskgratäng, signerad Leif Manner-ström. Det är Jonas Forslin som serverar, en av de ”ombordare” som har fått vara med och bistå med sin kunskap och erfarenhet redan från design- och mock up-stadiet. På frågan om vad han är alldeles speciellt nöjd med svarar han pentryt och den svängda gången i första-klasskupén.
På tåget till Gävle träffar jag förstås även passagerare. Inga-Märta Westerlind är på väg hem till Örnsköldsvik. Hon är riktigt, riktigt nöjd med att få åka med den första dagen. SJ har verkligen lyckats vinna hennes gillande genom att informera ordentligt om måndagens invigningsceremoni och en så kallad överraskning på tåget (lyxig räkmacka till alla). Detta både genom ett personligt telefonsamtal på fredagsmorgonen och med ett sms på söndagen. Även Mikael Ölund, som dagpendlar mellan Gävle och Stockholm, och Johan Engstrand från Hudiksvall som kört ner en ny Scanialastbil till Stockholm, är nöjda.
– En kul överraskning, konstaterar Mikael Ölund.
I vestibulen träffar jag sedan föräldralediga anläggaren Andreas Norberg med sovande sonen Charlie, 14 månader. Han är på väg till Sundsvall för att träffa kompisar och står och läser en bok bredvid vagnen. Han är absolut nöjd med turen hittills, men efterlyser en fällstol i vestibulen. Tillsammans konstaterar vi dock att det nog finns en anledning till att det inte finns någon; SJ vill helt enkelt inte ha någon sittandes där.
Strax innan jag hoppar av i Gävle kollar jag av med ”Knorre”. Har turen gått bra hittills? Det har den. Ett krånglande kylskåp som hoppade igång av sig själv var i princip det enda. På perrongen i Gävle blir skådespelerskan Ing-Marie Carlsson (känd som Mimmi i TV-serien Tre Kronor) och hennes kollega Nadia Hussein Johansen intervjuade. Jag stannar och lyssnar på nästan idel lovord: rymlig, fin och ljus. Bara sätena får kritik för att vara lite hårda. Jag håller faktiskt inte med, men kanske är jag lite mer ”vadderad”.
– Å andra sidan är det bra med hårda säten för oss skådespelare, konstaterar båda. Då håller vi oss vakna och kan öva repliker.
På resecentrum inne på stationen i Gävle köper jag biljett till återturen. Där träffar jag Maria Carling, journalist på Svenska Dagbladet. Hon har gjort en intervju i Gävle och vill byta sin 15.09-biljett mot Stockholm till ett tidigare tåg, antingen 14.06 eller 14.12. Jag lobbar hårt för 14.12-tåget, det andra premiärtåget på väg tillbaka från Sundsvall. Du får räkmacka, säger jag. Om det sedan är räkmackan eller chansen att få åka ett alldeles nytt tåg som gör susen vet jag inte, men hon väljer i alla fall 14.12-tåget.
På tåget pratar vi vidare. Hon konstaterar nöjt att det finns gott om plats mellan stolen och fönstret för ryggsäck eller handväska. Men varför så murrig färg på stolstyget?
– Jag har åkt mycket tåg i Frankrike. Där är tågen snyggare.
Senare funderar jag på om det kanske kan ha varit något av våra Bombardiertåg hon åkt. Visst har väl något av dem ganska färgglad inredning?
Jag letar upp vår egen serviceingenjör Björn Erdsjö, som ju har varit uppe och vänt i Sundsvall med den tidiga avgången från Stockholm 6.23. Jag hittar honom i samspråk med lokföraren Sten Lundgren. Sten åker med ner till Stockholm för att kunna köra 16.23-avgången upp till Sundsvall. Jag frågar Sten om vad han tycker om det nya tåget.
– Jag är absolut nöjd. Det är formmässigt bra. Man sitter bra och man ser bra. Dessutom är det lättsamt att köra.
Björn är också nöjd. Förutom en innerdörr som kärvat lite har det gått bra hela tiden.
Jag funderar på hur SJ valt ut förare och ombordpersonal till de båda premiärtågen. Lottat? Det visar sig att alla ombord är så kallade SJ 3000-ambassadörer. Sunds-vallsbaserade Gabriella Forslund berättar att hon blev uttagen till denna grupp under hösten.
– Vi var de första att få utbildning på det nya tåget. Sedan är det meningen att våra kollegor ska kunna fråga oss.
Och hur tycker du att det har gått idag?
– Det har gått bra. Men visst var det lite nervöst.
Vi närmar oss Stockholm. På väg tillbaka till min plats inser jag att jag glömt hämta ut räkmackan. Och vilken räkmacka sedan, signerad Leif Mannerström den också. Har aldrig sett så många och stora räkor på en köpemacka, än mindre på en gratis! Jag får ta den med mig på nästa tåg, för nu är det bara fem minuter kvar på resan.
Åter på min plats träffar jag Salvador Urquiza, produktionsledare för SJ Snabbtåg, vilket innebär att han är ansvarig för serviceledarna. SJ har han arbetat på sedan 2001, med början i SJ Resebutik och sedan ett par år som ”ombordare”. I Salvadors nuvarande roll har det också ingått att vara med i SJ 3000-projektet, och han har framför allt fokuserat på bistron och utformningen av kassaplats, pentry och tjänstekupé.
– Jag är förstås mest nöjd med bistron där vi har fått vara med från dag ett. I stort sett blev det som jag ville. För att få bättre stöd att skriva ner Salvadors svar sätter jag upp min stövelklädda fot på sätet. Blixtsnabbt ber han mig ta ner foten. Jag skäms, men förstår också plötsligt SJs val av murrig brun färg på sätena. Det behövs nog när slarvmajor som jag själv ska åka med. För att skyla över min fadäs skyndar jag mig att fråga Salvador hur han tycker det har gått på premiärdagen. Jag blir inte överraskad av svaret, det har legat i luften hela resan.
– Jag är verkligen jättenöjd. Både resan upp och ner har gått bra, konstaterar han.
Jag hastar av tåget i Stockholm. Städpersonalen är ombord och vill städa och lägga fram nya broschyrer på alla säten. Upprymd är väl den bästa beskrivningen av hur jag känner mig när jag skyndar mig mot tåget som ska ta mig tillbaka till Västerås. En toppenresa, helt enkelt. Inte ens det faktum att jag måste åka dubbeldäckare hem lyckas dämpa glädjen. Dessutom har jag ju min räkmacka.
Bra jobbat, kära kollegor!
Helle Zetterberg
Stolt Bombardiermedarbetare
*RAMS är en förkortning för begreppen Reliability (tillförlitlighet), Availability (tillgänglighet), Maintainability (underhållsmässighet) och Safety (säkerhet).